det var något, som han ville tala om för prosten, innan han dog? Jag trodde, att han ville ha hit honom, bara för att han skulle få nattvarden.»
»När han skickade i väg mig i dag, sa han, att jag skulle be prosten komma. Prosten var den enda människa i världen, som han kunde förtro sin stora och tunga synd.»
Ingilbert satt och funderade ett ögonblick. »Det där låter bra konstigt», sade han. »Jag undrar om det inte kan vara något, som han har gått och inbillat sig här i ensamheten. Det är väl så med detta som med allt det där, som han brukar berätta om Starke-Bengt. Jag tror inte, att det är annat än inbillningar, det heller.»
»Det var just om Starke-Bengt, som han ville tala med prosten», sade flickan.
»Då kan du slå dig i backen på att det är lögn alltsammans», sade Ingilbert.
Han reste sig i detsamma och gick fram till en liten lucka i fäbodens vägg, som stod öppen, för att litet luft och ljus skulle tränga in i den fönsterlösa bostaden. Den sjukes säng stod så nära, att allt, vad han sade, kunde höras ut till Ingilbert, och sonen lyssnade till faderns ord utan att göra sig minsta samvetskval. Kanske hade han inte en gång hört, att det var orätt att lyssna till en bikt. I alla fall var han viss om att fadern inte hade några farliga hemligheter att röja.
När han hade stått bredvid luckan en stund, kom han åter fram till systern.
