sextiden på morgonen. Solen sken glatt på trädens gula eller bjärtröda kronor. Himlen var strålande blå. Den lilla sjön, som utbredde sig nedanför gården, tittade fram blank som en stålskiva under ett lätt dimhölje.
Ingen människa kom för att taga emot dem. Medan skjutsbonden begav sig till bakgården för att leta reda på stalldrängen, begagnade bruksbokhållarn tillfället att bikta sig.
»Bry dig inte om att tala med Börjesson om eldsvådan!» sade han. »Det har aldrig varit någon. Men jag måste hitta på något sätt att få dig med hit ner. Fröberg sade, att jag skulle få mitt avsked, om jag inte hade dig med mig.»
»Men de innebrända, de hemlösa?» sade Schagerström, som inte så hastigt kunde kasta om sina tankars gång.
»Det har aldrig funnits några», sade bruksbokhållarn i full förtvivlan. »Vad skulle jag ta mig till? Jag var tvungen att ljuga, för att du inte skulle hinna att skänka bort dina egendomar.»
Schagerström såg på honom kallt och intresselöst. »Du har naturligtvis menat väl», sade han, »men det hela var ganska onödigt. Jag reser tillbaka till Stockholm, så snart som friska hästar har blivit förspända.»
Bruksbokhållarn suckade, men han teg. Det var ingenting att göra. Spelet var förlorat.
Emellertid kom skjutsbonden tillbaka. »Här finns inte en karl på gården», sade han. »Jag
