224
norna, som de alla tyckte om, fastän de väl visste, att han var en lymmel, en skurk kunde man nästan säga. Schagerström skulle aldrig glömma hur den karlen hade försökt ställa sig in hos Disa Landberg, då hon ännu var ung flicka, hur han liksom hade förhäxat henne, hur hon hade tillåtit honom att promenera med henne, rida med henne, dansa med henne.
»Hur vågar den uslingen sig hit?» mumlade han.
»Ja, det lär inte du kunna förhindra», sade herr Nyman i en allt annat än beskedlig ton.
Minnena stormade över Schagerström. Den där kaptenen, som torde ha gissat sig till hans kärlek för arvtagerskan, hade pinat honom, förlöjligat honom, skrutit inför honom med sina skurkstreck, liksom för att Schagerström skulle känna det dubbelt bittert, att Disa Landberg fick en sådan man. Han bet ihop tänderna och såg alltmer bister ut.
»Kom fram, för tusan, och ge djuret dödsstöten!» ropade han åt kaptenen.
Han vände ryggen åt honom i detsamma, gick mot boningshuset och bultade på med kraftiga slag.
Förvaltar Börjesson och de andra jägarna hade nu också kommit fram ur parken. Bruksförvaltarn kände igen Schagerström och skyndade upp till honom på förstubron.
Han fick en förkrossande blick av Schagerström.
»Jag säger ingenting om det andra», sade
