Nu fällde han plötsligen ner lädergardinerna för vagnsfönsterna. Det plågade honom att se det eviga solskenet och de med rika skördar stoltserande åkrarna.
Men då han inte hade något annat för ögonen, visade sig oupphörligen i vagnens dunkel en förtjusande syn. Han såg Charlotte, då hon böjde sig fram ur dörröppningen och betraktade unge Ekenstedt. Om någonsin kärlek hade strålat ur ett ansikte, så var det ur hennes.
Men så ofta denna bild framträdde, blev den unge brukspatronen rasande.
»Dra åt helvete! Där stod du och satte på dig en uppsyn som en himmelens ängel, men bara tio minuter efteråt sade du i alla fall ja till rike Schagerström.»
Man kan tänka sig, att hans missmod skulle växa, ju längre resan varade. Han greps av det starkaste självförakt, när han tänkte på hur illa han hade skött denna affär. Där hade han stått upp och gått i god för en människa bara för hennes vackra ögons skull. En sådan dumhet, en sådan lättrogenhet! Hela frierihistorien var en nästan oförlåtlig obetänksamhet. Hade han alldeles tappat förståndet? Skulle hans föräldrar få rätt? Härvidlag hade han visat sig drumlig och obegåvad tillräckligt.
Det dröjde inte länge, förrän han ansåg sitt misslyckande vara ett straff, därför att han hade vart otrogen mot sin döda hustrus minne och
