Om hans eget frieri till Charlotte låtsade hon vara fullkomligt okunnig.
Men bäst som fru Britta Nyman utvecklade den varmaste vältalighet för att försvara sin vän, reste sig Schagerström och slungade stolen, som han hade suttit på, långt utåt golvet.
»Det är mycket välment av dig, Britta», sade han. »Jag förstår, att du vill trösta mig, förgylla upp eländet. Men jag för min del vill helst se sanningen rätt i ögonen. Och när jag har varit så hjärtlös, att jag har kunnat tänka på att gifta om mig, så är det inte mer än rätt, att jag får till hustru ett falskt och intrigant stycke, just det värsta jag vet.»
Schagerström störtade ut ur rummet, sedan han hade framstött dessa ord. Det förskrämda värdfolket hörde hur han slängde upp förstudörren och fortsatte ut i det fria.
Schagerström drev omkring i den stora skogen
öster om Gammalhyttan. Han hade gått ett par
timmar utan att just veta var han befann sig.
Under den vandringen hade gamla, för sex år sedan skrinlagda idéer börjat vakna upp inom honom. Den där rikedomen, som han drogs med och som var hans pina och elände, varför kunde han inte kasta den ifrån sig?
Han tänkte sig, att Britta Nyman kanske till en viss grad hade rätt. Charlotte var inte sämre än
