Man gjorde i all hast sina förberedelser, och vid tiotiden på kvällen stod man vid trädgårdshörnet och väntade på Stockholmsdiligensen, som hade sin väg därförbi. Då den tunga, gula vagnen kom till synes, dragen av ett nytt trespann, som hade blivit förspänt i kyrkbyn, då man hörde hjulens muntra rullande, klirrandet av seldonen, klatschandet av piskan och de glada tonerna från postiljonens horn, då måste reslusten väckas till liv hos varje människa. Charlotte var utom sig av hänryckning.
»Att få resa!» utropade hon. »Att få resa! Jag ville färdas dag och natt hela jorden runt.»
»Å, det skulle du allt snart tröttna på, min flicka», sade prostinnan. »Men vem kan veta? Den där önskningen kan gå i verkställighet förr, än någon tror.»
Platser voro beställda på gästgivargården, och diligensen stannade för att taga upp de nya passagerarna. Postiljonen, som inte tordes släppa tömmarna, satt kvar på bocken, men han tillropade de båda damerna en vänlig hälsning.
»Godkväll, prostinna och fröken! Var så god och stig in i vagnen! Det är god plats. Jag har inte en enda resande där.»
»Aj då!» svarade den muntra gumman. »Och det menar postiljonen att vi ska vara belåtna med? Nej, vi skulle allt ha haft ett par vackra kavaljerer i vagnen, så att vi hade kunnat driva en liten kurtis.»
