Men då den första häpenheten hade lagt sig, började tjuvpojklynnet vakna. Ett sådant utmärkt tillfälle! Det fick man inte låta gå sig ur händerna. Hon skulle kanske till och med på ett listigt sätt kunna förmå Schagerström att avstå från sina äktenskapsplaner. Och kunde hon driva litet gäck med honom på samma gång, så skulle det visst inte skada.
Schagerström, som alltjämt befann sig i det djupaste svårmod, ryckte till, då han hörde sig tilltalas av en röst från motsatta vagnshörnet. Han kunde ingenting se av den, som satt där. Det var nätt och jämnt, att han skymtade den ljusa ovalen av ett ansikte.
»Förlåt! Men jag tyckte, att postiljonen nämnde ordet Schagerström. Kan det vara brukspatron Schagerström på Stora Sjötorp, som jag har hört så mycket talas om?»
Schagerström kände en lätt förargelse över att vara igenkänd, men han kunde inte förneka faktum. Han lyfte på hatten och mumlade några ord, som kunde betyda vad som helst.
Rösten ur mörkret lät förnimma sig på nytt.
»Jag kan allt undra hur det skulle kännas att vara så rik», sade den. »Jag har aldrig förr varit i sällskap med någon, som har ägt en hel million. Jag vet inte om det är rätt, att jag sitter kvar på framsätet och låter brukspatron åka baklänges. Jag byter så gärna.»
Reskamraten talade med en ödmjuk och oljig
