röst, och hon besvärades av ett lätt läspande. Om Schagerström hade haft något umgänge med människorna i Korskyrka kyrkoby, så skulle han genast ha vetat, att han hade organistens hustru, fru Thea Sundler, framför sig. Som det nu var, kunde han endast konstatera, att han nästan aldrig hade hört en mer irriterande och otillförlitlig stämma.
»För all del», sade han, »för all del! Sitt bara kvar!»
»Ja, se jag är ju van vid att ha det släpigt och svårt, jag», sade rösten. »Mig gör det ingenting att sitta på en föraktad plats. Men brukspatron är väl van att sitta på en förgylld stol och äta ur guldfat med guldgaffel.»
»Jag skall säga min nådiga», sade Schagerström, som började känna sig retad, »att en god del av mitt liv har jag sovit på halm och ätit med träsked ur tennskålar. Jag hade en husbonde, som slet av mig så mycket hår, då han var ond på mig, att jag gömde ihop det och gjorde mig en kudde av det. Det var den enda mjuka sängdyna, som bestods mig.»
»Så romantiskt, så romantiskt!» utropade den ödmjuka rösten. »Så vackert och romantiskt!»
»Min nådiga får ursäkta», sade Schagerström. »Det var inte romantiskt alls, men det var nyttigt. Det hindrade mig från att bli en sådan narr, som min nådiga anser mig vara.»
»Ack, vad säger brukspatron? En narr! Skulle
