Hon nekade att se Charlotte. Hon ville inte en gång sova under samma tak som hon.»
»Verkligen?» sade Schagerström.
»Ja», sade rösten. »Det är alldeles sant. Och vet brukspatron, att en hel del av herrarna i kyrkbyn har blivit så upprörda över Charlottes beteende, att de hade beslutat hålla en visselserenad för Charlotte, så där som det brukas i Uppsala, då studenterna är missnöjda med en professor.»
»Nå?»
»De unga männen var framkomna till prostgården, de började oväsendet, men de blev hindrade från att fortsätta. Karl-Artur avstyrde det. Hans mor låg i prostgårdsflygeln just den natten. Hon skulle inte ha tålt vid ett dylikt larm.»
»Men annars skulle naturligtvis unge Ekenstedt ha låtit saken ha sin gång?» sade Schagerström.
»Det vågar jag inte yttra mig om. Men i rättvisans intresse, brukspatron, hoppas jag, att de unga männen måtte komma tillbaka en annan natt. Och jag hoppas också, att Blinda Kalle länge måtte få gå omkring och sjunga sin visa om henne. Den är diktad av kapten Hammarberg, och den är så lustig. Den går på samma melodi som ’När månen vandrar’. När brukspatron Schagerström har fått höra den visan, så förstår nog brukspatron, att det inte går för sig att gifta sig med Charlotte Löwensköld.»
Den talande avbröt sig hastigt. Schagerström
