Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/391

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
251
LYSNING

Schagerström, »för att återställa det goda förhållandet inom församlingen, och för att förtalet och smädelsen skall avstanna. Jag ämnar visst inte släpa fröken Löwensköld till altaret mot hennes vilja.»

»Ja, vem vet?» sade prosten, som kanske tänkte på ett visst brev, vilket han hade läst olovandes. »Charlotte är ganska häftig av sig, skall jag säga brukspatron. Det vore nog bäst för hennes egen skull också, om detta finge ett slut. I längden kanske hon inte nöjde sig med att bara klippa av ett par lockar.»

De avhandlade saken ännu en lång stund. Ju mer de resonerade om lysningen, desto mer övertygade blevo de, att den var den bästa möjliga utvägen ur svårigheterna.

»Jag är säker om att gumman min skulle vara med om det här», sade prosten, som till sist hade blivit riktigt förhoppningsfull.

Schagerström tänkte på att i samma ögonblick, som det vore lyst för honom och Charlotte, skulle han ha rätt att uppträda som hennes beskyddare. Det skulle inte mer komma i fråga med några visselserenader eller några nidvisor.

För resten måste man betänka, att sedan han genom samtalet i diligensen hade blivit övertygad om Charlottes oegennytta, hyste han de allra ömmaste känslor för henne. Det steg han nu ville taga hade något mycket lockande för honom.

Naturligtvis ville han inte erkänna detta ens för