»Och önskas dem till denna viktiga förening lycka och välsignelse av Gud, som äktenskapet stiftat haver.»
Det hjälpte inte, att den unge prästen hade sänkt rösten. Varje stavelse hördes ändå i den dödsstilla kyrkan.
Det var ohyggligt.
Schagerström förstod själv hur ohyggligt det var. Där stod mannen, som ville försaka världen för att bli Kristi fattige efterföljare, och läste upp, att den kvinnan, som han hade älskat, skulle gifta sig med en av landets rikaste män.
Det var alldeles ohyggligt. Där stod mannen, som hade varit Charlottes förlovade i hela fem år, mannen, som ännu förra söndagen hade burit hennes ring på sitt finger, och läste upp, att hon redan nu var färdig att träda i nytt äktenskap.
Människorna blygdes, de vågade inte se på varandra. De sågo helt förskrämda ut, då de gingo ut ur kyrkan.
Schagerström kände det värre än någon annan. Han bibehöll det yttre lugnet, men inom sig tänkte han, att han inte skulle ha undrat på om folket hade spottat på honom eller om man hade kastat sten.
Det var detta, som han hade menat skulle bli en upprättelse för Charlotte!
Oskicklig och dum hade han ofta känt sig, men aldrig till sådan grad, som då han den söndagen gick uppåt stora gången ut ur kyrkan.
