»Jag ger härmed fröken Löwensköld min uttryckliga tillåtelse att nästa söndag inställa lysningen», sade Schagerström. »Fröken vet, att en lysning inte har någon laglig kraft, förrän den har avkunnats tre söndagar å rad från samma predikstol.»
Charlotte rörde litet på ena handen liksom för att säga, att det där medgivandet numera inte hade någon betydelse. Hennes anseende var förstört och kunde inte räddas.
»Och jag lovar fröken Löwensköld att inte träda i er väg, förrän ni själv kallar mig.»
Han gick mot dörren. Dock var det ännu en sak, som han ville säga henne. Den fordrade likväl mer självövervinnelse än något av det andra.
»Jag vill tillägga», sade han, »att jag börjar förstå fröken Löwensköld. Jag har en smula undrat över att ni så högt kunde älska unge Ekenstedt och att ni för hans skull har utsatt er för allt detta förtal, all denna förföljelse, ty jag begriper ju, att ni endast tänker på honom. Men i dag, sedan jag har hört honom predika, förstår jag, att han måste skyddas. Han är ämnad till något stort.»
Han fick sin belöning. Hon gav honom en blick. Hon fick litet färg på kinderna.
»Tack!» sade hon. »Tack för att brukspatron förstår!»
Därpå sjönk hon åter ned i hopplöshet. Det fanns ingenting vidare för honom att göra. Han bugade sig djupt och begav sig ut ur rummet.
