Den stackars tösen, som hittills hade burit ansvaret för syskonskaran, hade varit utom sig av förskräckelse. Hon hade sagt, att de, som ropade in barn på sådana där auktioner, voro fattiga torpare, som behövde billiga vallare åt sina får och getter eller billig hjälp i hushållet åt en utsliten hustru. Hennes små syskon skulle få släpa och arbeta likaså mycket som riktigt tjänstefolk, ingen sparade sådana där auktionsbarn. De måste göra skäl för den mat, som bestods dem. En av syskonen, den minsta, var inte mer än tre år, så att hon kunde ju varken gå vall eller hjälpa till i hushållet. Hon skulle väl få svälta ihjäl, hon, som inte kunde göra nytta för sig.
Allra mest hade Elin beklagat sig över att syskonen skulle spridas åt så många olika håll. Nu var det en sådan sammanhållning och kärlek mellan dem, men om några år skulle de inte känna igen varken henne eller varandra. Och vem skulle hädanefter lära dem ärlighet och sanningskärlek, som hon ju ändå hade försökt att inplanta hos dem?
Den nådiga frun på Holma hade känt sig mycket rörd över den fattiga flickans klagan, men hon hade inte ansett sig i stånd att hjälpa. Det fanns alltför gott om barnungar på bruksbackarna omkring Holma, som det ålåg henne att ta vård om. Men hon hade dock skickat ett par av döttrarna till fattigauktionen, som skulle försiggå i sockenstugan längre fram på förmiddagen, för
