och hög ut till de båda syskonen. Allt hittills hade han låtit den sjuke tala. Nu var det hans tur.
Det var klart, att prosten inte kunde gå med på allt detta vilda tal om förföljelse av en död. Han försökte visa bonden, att det var Guds straff, som hade drabbat honom, därför att han hade begått en så hisklig gärning som att stjäla från ett lik. Prosten ville inte alls medge, att generalen hade haft makt att ställa till eldsvådor eller skicka sjukdomar på människor och boskap. Nej, olyckorna, som hade drabbat Bård, voro ett Guds sätt att tvinga honom till ånger och till att återställa det stulna, ännu medan han levde, så att hans synd måtte kunna bli honom förlåten och han få njuta en salig hädanfärd.
Den gamle Bård Bårdsson låg stilla och hörde på prostens tal utan någon invändning. Men det torde inte ha övertygat honom. Han hade upplevat alltför mycket förskräckligt för att kunna tro, att allt detta kom från Gud.
Men de unga, som sutto och darrade av spökrädsla och gengångarskräck, de levde upp.
»Hör du?» sade Ingilbert och grep systern hårt om armen. »Hör du, att prosten säger, att det inte var generalen?»
»Ja», sade systern. Hon satt med händerna knäppta och sög in varje ord, som prosten talade, djupt i själen.
Ingilbert reste sig. Han drog häftigt till sig andan och rätade ut kroppen. Han var befriad från
