där. Tänk, om Karl-Artur kunde hjälpa honom! Vore det inte bra vackert?»
»Jo visst, min flicka. Och det bästa av alltsammans är, att du tycker om att sitta här och se på folket.»
»Jag sitter och tänker ut vad de kan vilja tala med honom om, och jag tycker mig höra vad han säger till dem.»
»Ja, ja, det gör du rätt i. Men vet du vad? Jag måtte visst ha glasögonen inne hos mig.»
»Om inte detta hade kommit, så hade allting varit så obegripligt», sade Charlotte. »Då hade jag inte fått någon lön för att jag sökte skydda honom. Men nu förstår jag meningen.»
Gubben skyndade sig ut. Flickan höll på att narra honom att gråta. »Vad i Herrans namn ska vi ta oss till med henne?» mumlade han. »Hon måtte väl aldrig vara på väg att mista förståndet.»
Men om Charlotte njöt av Karl-Arturs triumf redan under vardagarna, hur mycket mer skäl till glädje fick hon inte, då söndagen kom!
Det var ett myller av folk på vägarna alldeles som vid ett kungabesök. Åkande och gående färdades fram i en oavbruten ström. Det var klart, att ryktet om den unge prästens nya predikometod, om hans fromhet och kraft hade spritt sig över hela socknen.
»Kyrkan kommer inte att rymma dem alla», sade prostinnan. »De har gått man ur huse, som man säger. Bara inte elden kommer lös, då gårdarna står tomma!»
