Prosten var inte rätt till freds. Han förstod, att en religiös väckelse var i antågande, och han skulle inte ha haft något däremot, om han bara hade varit övertygad om att Karl-Artur hade varit rätte mannen att hålla den tända lågan brinnande. Men för att inte såra Charlotte, som befann sig i fullkomlig extas, sade han ingenting om sina farhågor.
De båda gamla åkte till kyrkan, men att Charlotte skulle följa med dem dit, var det aldrig tal om. Med fredagsposten hade Charlotte fått en liten biljett från överstinnan, däri denna hade bett henne om att härda ut ännu några dagar, och följaktligen hade hon inte begagnat sig av Schagerströms tillåtelse att inställa lysningen. Prostfolket fruktade verkligen, att alla dessa människor, som dyrkade Karl-Artur, kunde komma att förgå sig emot Charlotte, och läto henne stanna hemma.
Men så snart som vagnen hade försvunnit bakom trädgårdshörnet, satte Charlotte på sig hatt och mantilj och gick till kyrkan. Inte kunde hon motstå lusten att höra Karl-Artur predika på det nya, kraftiga sättet, som hade vunnit honom alla människors hjärtan. Inte kunde hon avstå från glädjen att bevittna all den dyrkan, som nu omgav honom.
Hon lyckades tränga sig in i en bänk långt bak i kyrkan, och där satt hon andlös av
18. — Lagerlöf, Charlotte Löwensköld.
