Men med största mod och tillförsikt tog den unge prästen upp det farliga ämnet och gav det mening och betydelse. Ledd av en helig ingivelse, återgav han liknelsen dess ursprungliga skönhet och mystiska djup. Det var, som då man från en gammal målning borttvättar hundraårigt damm och finner sig stå inför ett mästerverk.
Charlotte blev allt mer och mer häpen, ju längre hon lyssnade. »Var får han allt detta ifrån?» tänkte hon. »Han talar inte själv. Gud lånar hans röst och talar genom honom.»
Hon såg, att prosten själv satt och lyssnade med handen bakom örat för att inte förlora ett ord. Hon såg, att uppmärksamheten kanske var störst bland de äldre männen i kyrkan, bland dem, som tyckte om djupsinne och allvar. Hon visste, att hädanefter skulle man nog akta sig för att säga, att Karl-Artur predikade för kvinnorna och att det var hans vackra utseende, som hjälpte honom.
Allt var fullkomligt. Hon var lycklig. Hon undrade om livet någonsin mer kunde bli så härligt och rikt, som det var i denna stund.
Det märkligaste vid Karl-Arturs predikan var kanske, att medan han talade, skänkte han människorna frid och glömska av allt deras lidande. De kände sig under en god och vis andes ledning. De blevo inte skrämda, de blevo upplyftade. Många av dem gjorde i sina hjärtan löften, som de sedan troget försökte uppfylla.
Dock var det inte själva predikan, så stor och
