något framför de andra. Han ansågs vara socknens kvickaste och elakaste man, och han harsklade sig nu för att framsäga en passande lyckönskan.
Kyrkfolket hade slagit en tät ring omkring de unga herrarna. Man gladde sig att få höra den unga flickan, som hade svikit sin älskade för gods och guld, smädas och förlöjligas. Man smålog på förhand. Hammarberg skulle nog inte skona henne.
Det såg ut, som om doktorinnan hade blivit ängslig. Hon ville dra systern med sig tillbaka in i kyrkan, men denna sade nej.
»Det betyder ingenting», sade hon. »Ingenting betyder något numera.»
De närmade sig alltså långsamt gruppen av herrar, som inväntade dem med ansiktena tillrättalagda i miner av smilande vänlighet.
Men helt plötsligt kom Karl-Artur springande fram till dem. Han hade gått förbi och observerat deras nöd och kom nu för att hjälpa. Han bjöd armen åt den äldre systern, lyfte på hatten för de gratulerande herrarna, antydde genom en lätt gest, att de skulle avstå från sitt förehavande, och förde de båda damerna välbehållna ner till landsvägen.
Men detta, att han, den förfördelade, tog Charlotte i sitt skydd, det var något vackert, det var något, som man inte såg alla dagar. Det blev det starkaste minne, som människorna behöllo från den söndagen.
