Strafftal till kärleksguden.
På måndagens förmiddag vandrade Charlotte fram till kyrkbyn för att tala med sin syster, doktorinnan Romelius. Doktorinnan var liksom de flesta Löwensköldar mycket intresserad av det övernaturliga. Hon brukade berätta, att hon hade mött döda människor mittpå ljusa dagen ute på bygatan, och det fanns knappast någon så vild spökhistoria, att hon inte trodde på den. Charlotte, som var av en annan läggning, hade hittilldags bara skrattat åt hennes syner, men nu sökte hon ändock upp henne för att höra hennes mening om de gåtor, som hon grubblade över.
Efter det obehagliga uppträdet framför kyrkdörren hade den unga flickan åter vaknat till medvetenhet om sin egen olycka. Åter kände hon sig på samma sätt, som då Schagerström i Örebro hade berättat henne om lysningen, infångad och bortsläpad av okända makter. Hon var trollbunden. Hon kände sig förföljd av något mörkt, illasinnat väsende, som hade skilt henne från Karl-Artur och som alltjämt sände nya olyckor över henne.
Den unga flickan, som dessa dagar ständigt kände sig matt och tyngd av en oförklarlig
