sin fruktan. Han såg ut som en annan människa. Helt hastigt gick han bort till kojans dörr och steg in.
»Vad är det?» frågade prosten.
»Jag vill tala ett par ord med far.»
»Gå din väg! Nu är det jag, som talar med din far», sade prosten strängt.
Han vände sig åter till Bård Bårdsson, talande ömsom myndigt, ömsom milt och förbarmande.
Ingilbert hade satt sig ner på stenhällen med händerna för ansiktet. Men en stor oro hade bemäktigat sig honom. Han gick åter in i stugan och blev återigen utvisad.
— — —
När allt var över, blev det Ingilbert, som skulle visa prosten vägen tillbaka genom skogen. Till en början gick allt bra, men om en stund skulle de färdas över en spångad myr. Prosten kunde inte påminna sig, att han hade farit över någon sådan på bortvägen, och undrade om Ingilbert förde honom vilse, men denne svarade, att det skulle vara en stor genväg, om de kunde fara över den myren.
Prosten såg skarpt på Ingilbert. Han hade tyckt sig märka, att han liksom fadern var besatt av guldtörsten. Ingilbert hade ju gång på gång kommit in i stugan liksom för att förhindra fadern att ge bort ringen.
»Det är en smal och farlig väg, du Ingilbert»,
