Hon kände sig som en sjukling, som äntligen har funnit ut vad det är för en sjukdom han lider av och är förvissad om att kunna finna bot för den. Hon fylldes med nytt hopp, ny tillförsikt.
»Och jag, som trodde, att det var den där olycksaliga ringen, som var ute och spökade igen!» mumlade hon.
Hon tyckte sig en gång ha hört sin far berätta, att ett löfte, som Löwensköldarna skulle ha gett Malvina Spaak, Thea Sundlers mor, inte hade blivit hållet och att fördenskull en svår straffdom var dem förutsagd. Det var för att få reda på hur härmed förhöll sig, som hon var på väg till sin syster. Ända till detta ögonblick hade hon i allt, som hade övergått henne de senaste veckorna, funnit något oemotståndligt, något ödesbundet, som hon inte kunde hejda eller avstyra. Men var det endast detta, att Thea älskade Karl-Artur, som vållade alla olyckorna, då kunde hon själv finna hjälp för dem.
Helt plötsligt övergav hon sin avsikt att uppsöka systern och vände om hem. Nej, detta passade henne inte. Hon ville inte tro, att det fanns någon gammal straffdom att kämpa emot. Hon ville lita på eget förstånd, egen kraft och uppfinningsförmåga utan att ha något sådant där obegripligt otyg att tänka på.
Då hon på kvällen klädde av sig inne i sitt rum, stod hon länge och betraktade en liten
