de gamla i Karlstad, de alla skola lida, blott därför att du beskyddar den lilla tjocka organisthustrun med fiskögonen.
»Därför att Thea Sundler älskar Karl-Artur, har du tagit ifrån mig lyckan. Jag trodde, att något hemskt troll ville föra mig till undergång, men det var ingen annan än du, Amor, ingen annan än du.»
Hon hade talat med skämtsamt tonfall i början, men överväldigad av alla de grymma öden, som hon återkallade i minnet, fortsatte hon, skälvande av rörelse.
»O, du kärlekens gud, har jag då inte visat dig, att jag kan älska? Är hennes kärlek dig behagligare än min? Är inte jag likaså trofast, brinner en starkare och renare låga i hennes hjärta än i mitt? Varför, kärleksgud, skyddar du hennes kärlek och inte min?
»Vad kan jag göra för att blidka dig? Amor, Amor, betänk, att du för honom, som jag älskar, mot ofärd och elände! Är det din mening att också skänka henne hans kärlek? Det är det enda, som du hitintills har nekat henne. Amor, Amor, är det din mening att också skänka henne hans kärlek?»
Hon frågade inte mer, undrade inte mer. Hon gick gråtande till sängs.
