domprostinnan. Bland gästerna befann sig också brukspatron Schagerström på Stora Sjötorp. Han hade inbjudits såsom varande genom sin avlidna hustru besläktad med salig domprosten, och som han kände sig tilltalad av denna uppmärksamhet från personer, som hade skäl att känna ovilja mot honom, hade han tacksamt antagit bjudningen.
Efter att gamla fru Sjöborg under psalmsång hade burits från gården och, ledsagad av en lång procession, blivit nedsatt i graven, återvände man till sorgehuset, där en stor begravningsmiddag väntade. Att den blev både lång och ståtlig, säger sig självt, och likaledes är det nästan onödigt att omnämna, att den högtidlighet och det allvar, som äro passande för en begravning, noga iakttogos.
Såsom varande i släkt med den avlidna, blev Schagerström vid bordet placerad i närheten av värdinnan och kom sålunda i tillfälle att se och tala med detta utomordentliga fruntimmer, som han aldrig förr hade råkat. Hon gjorde denna dag i sin djupa sorgdräkt ett mycket poetiskt intryck, och fastän det kvicka skämt och den spelande munterhet, varför hon brukade berömmas, inte nu kunde komma till någon användning, så fann han hennes konversation synnerligen väckande och underhållande. Han tvekade inte ett ögonblick att låta sig spännas för denna tjuserskas triumfvagn och var glad att i sin ordning kunna bereda henne ett litet nöje genom att för henne
