försakelsens vägar, som det anstår en Kristi tjänare att vandra.»
Det kunde inte förnekas, att den unge prästen genom detta framträdande, även om det ur flera synpunkter var olämpligt, tillvann sig allmän sympati. Detta modiga erkännande av den enkla brud, som han åt sig hade utvalt, liksom hans besjälade ord, intog många till hans fördel. Hans bleka och fina ansikte stämplades vid detta tillfälle av en ovanlig manlighet och kraft, och flera av de närvarande männen måste erkänna, att han nu vandrade en väg, som de skulle ha dragit sig för att beträda.
Karl-Artur hade antagligen velat säga ännu mycket mera, men nu hördes ett anskri bakom honom. Överstinnan hade arbetat sig fram ur soffan och skyndat över golvet mot gruppen framför biskopen. Men i häpnad och brådska råkade hon trampa på den långa sorgdräkten, snavade och föll omkull. Härvid stötte hon emot det skarpa hörnet på ett sidobord och erhöll ett styggt kross-sår i pannan.
Skrik och deltagande och kanske en suck av lättnad från biskopen, som räddades ur en ganska kinkig situation. Karl-Artur släppte fästmöns hand och skyndade bort till modern för att hjälpa henne på fötter. Men detta var inte så alldeles lätt gjort. Överstinnan hade inte förlorat sansen, som säkert månget annat fruntimmer i hennes belägenhet skulle ha gjort, men hon hade tydligen
