råkat göra ett farligt fall och kunde inte resa sig. Det lyckades slutligen överste Ekenstedt, sonen, husläkaren och mågen, löjtnant Arcker, att placera henne i en länstol, och i denna bars hon in i sängkammarn, där döttrarna och den förträffliga hushållerskan togo vård om henne, plockade av henne kläderna och lade henne till sängs.
Det är lätt att föreställa sig vilken uppståndelse denna olyckshändelse skulle vålla. Begravningsgästerna stodo helt bestörta kvar i stora salongen, ovilliga att avlägsna sig, innan de hade fått veta något om överstinnans tillstånd. Man såg översten, döttrarna och tjänarinnorna skynda genom rummen med oroliga ansikten, sökande efter linne till förband, efter liniment och efter någon träribba, som kunde användas till att spjälka en arm, ty en sådan tycktes vara bruten.
Äntligen fick man genom att utfråga tjänstefolket reda på att såret i pannan, som hade sett betänkligast ut, inte skulle vara farligt alls, att vänstra armen var bruten och måste bäras i band, men att också den rätt snart torde bli bra. Däremot skulle det vara allvarsamt med ena knäet. Knäskålen var spräckt, och för att denna skulle kunna läkas, måste överstinnan ligga till sängs och hålla sig alldeles stilla, man visste inte hur länge.
Då de främmande hade fått höra så mycket, förstodo de, att värdfolket hade tillräckligt att
