förhöll sig, och hon fann, att det hela måste vara...»
Han avbröt sig än en gång. Fru Arcker, den gifta dottern, visade sig i dörren.
»Söta far har väl inte sett till Karl-Artur? Söta mor frågar efter honom och får ingen ro.»
»Låt mig få tala ett par ord med Modig!» sade översten.
Den unga frun försvann, men nu hade inte översten ro att ägna sig åt Schagerström. Han gick fram och tillbaka på golvet, ända tills hans kalfaktor kom in.
»Vet Modig om den där dalkullan är kvar i köket?»
»Gud bevare översten! Hon kom ut här ur rummen stortjutande. Hon stannade inte ett ögonblick, utan gav sig i väg genast.»
»Och pojken?... Jag menar doktor Ekenstedt?»
»Han kom ut i köket en stund efteråt och frågte efter’na. När han hörde, att hon var borta, begav han också sig ut på gatan.»
»Modig skall genast ge sig i väg inåt staden och söka efter honom. Säg honom, att överstinnan är farligt sjuk och längtar efter honom!»
»Skall ske, översten.»
Därmed var kalfaktorn borta, och översten började åter samtalet med Schagerström.
»Så snart som vi hade kommit underfund med rätta förhållandet», sade han, »tänkte vi på att åstadkomma en försoning mellan de unga, men härför
