måste vi i första rummet avlägsna dalkullan och sedan...»
Han avbröt sig, rädd, att han hade sagt något ohövligt.
»Jag uttrycker mig visst mycket illa, brukspatron. Det var min hustru, som skulle ha talat med brukspatron. Hon skulle ha gjort det på det rätta sättet.»
Schagerström skyndade sig att lugna hans oro. »Herr översten uttrycker sig alldeles tillräckligt väl», sade han. »Och jag vill genast upplysa, att vad mig beträffar, så är jag redan avlägsnad. Fröken Löwensköld har mitt löfte att inställa lysningen, när hon så behagar.»
Översten reste sig, tog Schagerströms hand, tryckte den varmt och utgöt sig i tacksägelser. »Detta skall glädja Beate», sade han. »Det var den bästa nyhet hon kunde få höra.»
Schagerström hann inte att svara något på detta, ty fru Eva Arcker kom på nytt in i rummet.
»Söta far, jag vet inte vad jag skall göra. Karl-Artur har varit hemma, men han kom inte in till söta mor.»
Hon berättade, att hon hade stått vid fönstret i sängkammarn och sett Karl-Artur komma nere på gatan. »Nu ser jag, Karl-Artur», hade hon ropat till överstinnan. »Han är nog orolig för söta mor. Han nästan springer.»
Under de närmaste minuterna hade hon väntat, att brodern skulle visa sig i sjukrummet, men
