kroppsskadorna, hade hos henne väckt en stolt, föraktfull vrede. De omkringstående, som visste vad som hade framkallat den, måste säga sig, att hon kanske aldrig skulle bli i stånd att förlåta sonen den kärlekslöshet, som han denna dag hade visat.
När Schagerström trädde fram till sängen, öppnade hon ögonen och såg länge och prövande på honom.
»Brukspatron älskar Charlotte?» frågade hon med matt röst.
Schagerström kände det svårt att blotta sitt hjärta för denna främmande dam, som han i dag såg för första gången. Inte heller kunde han ljuga inför denna sjuka och olyckliga varelse. Han förblev tyst.
Överstinnan tycktes inte behöva något svar. Hon visste ändå vad hon behövde veta.
»Tror brukspatron, att Charlotte ännu älskar Karl-Artur?»
Denna gång kunde Schagerström utan minsta tvekan svara henne, att Charlotte älskade hennes son med orubbad ömhet.
Hon såg än en gång på honom med en blick, som skimrade fram genom en slöja av tårar.
»Det är svårt, brukspatron», sade hon med mycket mild röst, »när den, som man älskar, inte har någon kärlek att skänka en.»
Schagerström förstod, att hon talade till honom så, som hon gjorde, därför att han visste hur det
