kändes att vara försmådd. Och på en gång var hon inte längre främmande för honom. Smärtan förenade dem. Hon kände med honom, han med henne. Och för den ensamme mannen var hennes medkänsla en lindring och en balsam.
Han gick sakta närmare, tog varligt hennes hand, som låg på täcket, och kysste den.
Då gav hon honom en tredje lång blick. Den var inte beslöjad av tårar, den trängde ända in i hans innersta, såg och rannsakade. Därpå sade hon till honom nästan med ömhet: »Jag önskar, att brukspatron vore min son.»
Schagerström genomfors av en lätt darrning. Vem hade lärt överstinnan att säga just detta till honom? Visste hon då, denna kvinna, som han i dag såg för första gången, hur ofta han hade stått gråtande utanför sin mors dörr och längtat efter kärlek? Visste hon med vilken ångest han hade nalkats sina föräldrar, rädd för att utsätta sig för deras ogillande blickar? Visste hon, att han skulle ha känt sig stolt, ifall den enklaste bondkvinna hade sagt, att hon önskade sig en son, som liknade honom? Visste hon, att ingenting kunde vara för honom en större ära och upphöjelse än dessa ord?
Överväldigad av tacksamhet, kastade han sig ner framför bädden. Han grät, och han försökte med några obegripliga meningar uttrycka vad han kände.
De övriga närvarande funno honom säkerligen
