Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/443

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
303
DOMPROSTINNANS BEGRAVNING

mycket lättrörd, men vilken av dem kunde väl förstå vad dessa ord betydde för honom? Han tyckte, att all fulhet, all otymplighet, all dumhet föll av honom. Han hade inte känt något liknande sedan den dagen, då hans döda hustru hade sagt till honom, att hon älskade honom.

Men överstinnan förstod allt, som rörde sig inom honom. Hon sade än en gång, liksom för att han riktigt skulle tro henne:

»Det är sant, att jag önskar, att brukspatron vore min son.»

Då med ens kom han att tänka på att det enda sätt, varpå han kunde gengälda henne den lycka, som hon hade skänkt honom, det var genom att återföra till henne hennes egen son. Och han skyndade ut för att söka honom.


Den första, som Schagerström mötte på gatan, var löjtnant Arcker, som var ute i samma ärende som han. Överstens kalfaktor påträffades också, och med dessa bådas hjälp företog han nödiga åtgärder. Dalkullans vanliga kvarter upptäcktes mycket snart, men varken hon eller Karl-Artur fanns där. Alla andra ställen, där dalfolk brukade hålla till genomsöktes, nattvakten fick tillsägelse att efterspana Karl-Artur, men allt förgäves.

Rätt snart sänkte sig mörkret över staden, och sedan föreföll det omöjligt att uträtta något. I denna stad, som hade så trånga och mörka gator,