där husen stodo så sammanträngda, där kåkar och uthus av det besynnerligaste slag voro hopade intill varandra, där erbjöd varenda gård en massa gömställen, och utsikten att där spana upp någon var ytterst ringa.
Schagerström fortfor dock att ströva omkring på gatorna flera timmar. Han hade överenskommit med mamsell Jaquette, att om Karl-Artur möjligen skulle komma hem, skulle hon sätta ut ett ljus i vindsfönstret, så att man inte behövde fortsätta sökandet längre än nödigt, men detta tecken blev inte synligt.
Det var redan långt över midnatt, då Schagerström hörde snabba fotsteg närma sig. Han anade vem det var, som nalkades. Snart kände han vid det rödaktiga skenet från en gatulykta igen den tunna gestalten, och som Karl-Artur gick åt rätt håll, brydde han sig inte om att tilltala honom, utan nöjde sig med att följa honom hela gatan utför ända fram till det Ekenstedtska huset.
Han såg honom inträda där och förstod ju, att han nu inte kunde lämna någon vidare hjälp, men en stor nyfikenhet att få veta hur mötet mellan mor och son skulle avlöpa tvang honom framåt. Han öppnade dörren ett par ögonblick efter Karl-Artur och trädde in i förstugan.
Där stod husets son redan omgiven av alla de sina. Det tycktes, som om ingen skulle ha haft ro att gå till sängs. Översten kom med ett ljus i handen och lyste på sonen, som om han ville
