Hon var mitt hopp, mitt livs lycka berodde på att hon bleve min. Min mor lyssnade till allt detta. Hon tycktes rörd, hon gav mig rätt. Och nu, fjorton dar efteråt, finner jag, att hon har försökt skilja oss åt. Vad skall jag tänka om en sådan obarmhärtighet, en sådan falskhet? Måste jag inte rysa över att nödgas kalla en sådan människa för mor?»
Översten höjde på axlarna än en gång. Han såg varken skuldmedveten eller ångerköpt ut.
»Nå ja», sade han, »Beate tyckte synd om dig, därför att Charlotte skulle ha spelat dig ett fult spratt, och hon ville inte gräla på dig för den nya förlovningen. Men naturligtvis förstod både hon och jag genast, att du hade hoppat i galen tunna. Vi tänkte, att saken skulle få ha sin gång någon tid, men så kom ju den gudasända hit rätt i gapet på oss syndare. Beate engagerade henne för att få liten reda på hurudan hon var. Ja, bevars, präktig människa på många sätt, men hon kan varken läsa eller skriva, dessutom röker hon pipa, och vad renlighet beträffar... Ja, min gosse, vi sökte ställa på bästa sätt, och du skulle ha blivit nöjd med alltsammans, om du bara hade fått tid på dig, så att du hade hunnit komma till förnuft. Det som fördärvade hela historien, det var, att den välsignade människan skulle komma in med kaffebrickan.»
»Ser inte min far vad detta var?»
