»Hon har låtit lysa för sig.»
»Tänk efter, Karl-Artur!» sade översten. »Stryk ut ur dina tankar allt det där, som du har inbillat dig om Charlottes dålighet! Kan du inte tänka dig, att hon anklagade sig själv för att hjälpa dig? Hon lät hela världen tro, att förlovningen bröts på hennes tillskyndan, men tänk efter, rannsaka ditt samvete! Var det inte du, som gjorde brytningen?»
Karl-Artur stod en stund tyst. Han tycktes verkligen lyda sin far och pröva sina minnen. Helt hastigt vände han sig till Schagerström.
»Hur kom det sig, att brukspatron skickade den där blombuketten? Hade brukspatron under måndagseftermiddagen fått något bud från Charlotte? Vad hade prosten för ett ärende till brukspatron?»
»Blombuketten skickade jag som ett bevis på min högaktning», svarade Schagerström. »Jag erhöll inget budskap från fröken Löwensköld under måndagen. Prosten hade inget annat ärende än att återgälda min gårdagsvisit.»
Karl-Artur försjönk återigen i djupa tankar.
»I så fall», sade han till sist, »låter det tänka sig, att min far har rätt.»
Båda hans åhörare drogo en suck av lättnad. Detta var ett vackert erkännande av ett begånget misstag. Ingen obetydlig människa skulle ha bekvämat sig till något dylikt.
»Men i så fall...» sade översten. »Ja, du måste
