hennes uppoffring. Hon visste inte hur överstinnan ämnade bära sig åt för att åstadkomma detta under, men överstinnan var i stånd att finna utvägar, där andra endast sågo mörker och hopplöshet.
Trots att Charlotte hade denna stora tillit till svärmodern, blevo dessa dagar, som Karl-Artur tillbragte i Karlstad, mycket svåra att genomleva. Hon kastades fram och tillbaka mellan fruktan och hopp. Hon frågade sig själv vad överstinnan skulle kunna göra. Hon själv, som såg Karl-Artur alla dagar, hon kunde inte förneka för sig, att hans kärlek till henne var utslocknad. Han satt vid samma bord som hon, men han såg förbi henne. Han visste inte om, att hon fanns där. Detta var inte något missförstånd, detta kunde inte bortförklaras. För honom var det slut. Hans kärlek var som en avsågad gren, den kunde inte av någon makt i världen åter sättas fast vid trädet och bringas att växa.
Fredagen väntades Karl-Artur hem, och detta blev naturligtvis den svåraste dagen. Charlotte satt från tidigt på morgonen vid det där matsalsfönstret, där hon hade utsikt neråt flygeln, och bara väntade. För tusende gången tänkte hon igenom allt, som hade hänt, prövade och undersökte och var lika oviss. Hon trodde, att hon skulle behöva uthärda denna väntan hela dagen, men Karl-Artur kom tillbaka redan vid fyratiden. Han gick genast in i flygeln, men kom
