skydda honom. Han stod tyst ett par ögonblick, liksom hade hon kommit över honom så hastigt, att han inte hade hunnit att ordna tankarna, men efter ett kort eftersinnande började han.
»Det förefaller, som om Charlotte av pur barmhärtighet hade påtagit sig skulden för att vår förlovning blev bruten. Charlotte har gått så långt, att Charlotte har svarat ja på Schagerströms frieri och låtit lysa för sig och honom i kyrkan för att ge trovärdighet åt detta bedrägeri. Charlotte har troligen menat väl, Charlotte har säkert ansett sig göra mig en stor tjänst. Charlotte har för min skull fått lida mycken försmädelse, och jag förstår, att jag är skyldig Charlotte en stor tacksamhet.»
Charlotte hade fått på sig sin kalla min och rätade upp nacken så, som hon inte hade gjort på flera veckor. Hon svarade ingenting.
Han fortsatte.
»Charlottes handlingssätt tyckes i första rummet ha dikterats av önskan att skydda mig för mina föräldrars vrede. Jag anser mig böra underrätta Charlotte, att för så vitt som det var detta, som Charlotte ville vinna, så har det inte lyckats. Nu, under mitt Karlstadsbesök, uppstod osämja mellan mig och mina föräldrar för mitt giftermåls skull, och denna ledde till en fullständig brytning. Jag är inte mer deras son, och de är inte mer mina föräldrar.»
