resvagn har stått förspänd i flera timmar, men ännu måste jag tillägga ett par ord.
»Vid flera tillfällen har jag iakttagit unge Ekenstedt, och jag har stundom hos honom förmärkt en snillrik och ädel anda, som ger löften om framtida storhet. Men ibland har jag också funnit honom hård, nästan grym, lättrogen, lättretad, i saknad af sansadt omdöme. Jag vill underställa Er, min nådiga Fröken, min förmodan, att den unge mannen är utsatt för ett dåligt inflytande, som på ett skadligt sätt påverkar hans caractère.
»Ni, min Fröken, är nu i Er fästmans ögon upprättad, rentvådd från alla misstankar. Då Ni och han dagligen råkas, förefaller det omöjligt, att han kan förbli okänslig för Er tjuskraft. Det goda förhållandet mellan Er båda torde helt säkert om en kort tid återställas. Er ödmjuke tjenares lifliga förhoppning är åtminstone, att Er lycka, som genom mig har blifvit störd, skall åter väckas till lif. Men tillåt en man, som älskar Er och önskar Er fullkomliga sällhet, varna Er för det inflytande, hvarom jag har talat, och råda Er att om möjligt aflägsna detsamma.
»Tillåter Ni mig ännu ett ord?
»Jag behöfver icke säga Er, att Öfverstens bön till Er också är min. För Öfverstinnan Ekenstedt känner jag en tillgifvenhet utan gräns, och om Ni för att kunna rädda henne behöfver min hjelp,
