så kan Ni räkna på att jag är färdig äfven till den största uppoffring.
Er tillgifne och ödmjuke tjenare
Gust. Henr. Schagerström.»
Charlotte läste igenom brevet ett par gånger.
Då hon noga hade satt sig in i dess innehåll,
dröjde hon länge orörlig, undrande vad dessa
två män, översten och brukspatronen, väntade att
hon skulle kunna göra.
Vad menade översten med sin hälsning, och varför hade Schagerström gjort sig den mödan att med sådan hast skriva till henne detta långa brev?
Ett ögonblick tänkte hon på att nästa dag var sista lysningsdagen. Trodde Schagerström, att hon, då hon hade fått veta allt detta, skulle låta lysning mellan dem förkunnas än en gång och därmed ge den lagligt bindande kraft?
Nej, hon fritog honom genast från alla sådana avsikter. Han hade inte tänkt på sig själv. Om han det hade gjort, skulle han ha skrivit försiktigare. Nu hade han yttrat sig mycket öppenhjärtigt om Karl-Artur. Han hade utan betänkande utsatt sig för faran, att hon skulle tro brevet vara dikterat av önskan att skada en rival.
Men vad trodde han då, han såväl som översten, att hon skulle kunna göra?
Vad de begärde av henne, det visste hon nog.
