henne några minuter, och snart sutto de mittemot varandra i fru Sundlers lilla nätta förmak.
Charlotte ansåg sig böra inleda samtalet med att be om ursäkt, därför att hon hade klippt av de där lockarna. »Jag var så förtvivlad den dagen», sade hon, »men det var naturligtvis mycket illa gjort av mig.»
Fru Sundler visade sig mycket tillmötesgående. Hon sade, att hon innerligt väl förstod Charlottes känslor. Hon tillade, att hon själv hade ännu mycket större skäl att be om förlåtelse. Hon hade trott på Charlottes skuld, och hon ville inte neka, att hon hade dömt henne mycket hårt. Men från och med denna dag skulle hon göra allt, allt, för att Charlottes heder skulle bli återupprättad.
Charlotte svarade med samma artighet, att hon var henne tacksam för detta löfte, men för närvarande fanns det något, som låg henne vida mer om hjärtat än det egna rättfärdigandet.
Härpå berättade hon för Thea Sundler om överstinnans svåra olycksfall och tillade, att Karl-Artur troligen inte visste, att hans mor hade lidit så farliga skador. Eljest hade han väl inte kunnat lämna Karlstad utan att säga ett vänligt ord till henne.
Men härvid hade Thea blivit mycket förbehållsam.
Hon sade, att hon hade funnit, att Karl-Artur i alla viktigare handlingar leddes av något, som
