inte använda det. Härvidlag måste han besluta själv.
»Hon vill inte», tänkte Charlotte. »Det var, som jag trodde. Det tjänar ingenting till att vädja till hennes barmhärtighet. Hon gör det inte utan vederlag.»
Hon reste sig med samma självbehärskning, som hon hade visat hela tiden, sade ett ytterst hövligt farväl samt gick mot dörren. Fru Sundler följde henne, medan hon livligt utvecklade sina tankar om det ansvar, som ålåg den, som hade den lyckan att äga Karl-Arturs förtroende.
Charlotte, som stod med handen på låset, vände sig om och kastade en blick inåt rummet.
»Du har verkligen ett bra trevligt förmak», sade hon. »Jag undrar inte på att Karl-Artur trivs här så väl.»
Fru Sundler teg. Hon visste inte vart Charlotte nu ville komna.
»Jag kan förstå hur ni har det här om kvällarna», sade Charlotte. »Din man sitter vid pianot, här står du och sjunger, och Karl-Artur slår sig ner i någon av de där sköna länstolarna och lyssnar till musiken.»
»Ja», sade fru Sundler, alltjämt oviss om vart detta skulle bära hän. »Ja, vi har det mycket trevligt, alldeles som Charlotte säger.»
»Ibland kanske Karl-Artur också bidrar till underhållningen», sade Charlotte. »Han läser något
