skull. Om jag endast kan lugna Karl-Arturs farhågor i det avseende, som jag nämnde, så tror jag inte, att jag skall misslyckas. Jag är övertygad om att Karl-Artur kommer att resa i morgon, så snart som han har slutat i kyrkan. Innan vigseln äger rum, skall Charlotte få veta, att han är rest.»
Det var en klart och noggrant genomtänkt plan utan brister och luckor. Charlotte satt och såg ner. Kunde hon detta? Det skulle bli att leva ett helt liv med en man, som hon inte älskade. Kunde hon?
Jo, naturligtvis kunde hon. Hennes hand famlade över brevet, som låg i klänningsfickan. Naturligtvis kunde hon.
Hon tömde saftglaset i ett drag för att få strupen klar.
»Jag skall låta dig veta vad Schagerström svarar, så snart som det blir mig möjligt», sade hon och reste sig för att gå.
22. — Lagerlöf, Charlotte Löwensköld.
