När denna biljett var hopviken och förseglad, utbad sig Charlotte prostens tillåtelse att få sända hans kusk med den till Stora Sjötorp. Sedan började hon att för sina båda gamla vänner redogöra för allt, som hade hänt, och förbereda dem på vad morgondagen torde komma att medföra.
Men prostinnan avbröt henne.
»Nej, vet du vad! Det där får du tala om för oss en annan gång. Gå du upp till dig och vila en stund! Du ser ut som en hamn.»
Hon följde med henne upp på hennes kammare, tvang henne att sträcka ut sig på en soffa och bredde en schal över henne. »Var nu inte ängslig», sade hon, »utan sov, så länge du kan! Jag skall väcka dig, när det lider mot middag.»
I Charlottes huvud fortforo tankarna en stund att virvla runt med ännu större fart och med ännu större plåga än någonsin, men så småningom lade de sig till ro. De tycktes äntligen ha förstått, att det inte var något mer att bråka om, att allt var avgjort utan någon möjlighet till ändring. Och rätt som det var, somnade verkligen den stackars flickan ifrån alltsammans.
Hon sov i flera timmar. Prostinnan tittade in, som hon hade lovat, då middagen var serverad, men då hon fann henne sovande, lät hon henne ligga ostörd. Hon blev inte väckt, förrän kusken vände tillbaka från Stora Sjötorp med Schagerströms svar.
