Charlotte öppnade det och fann, att Schagerström hade svarat med en enda rad.
»Er ödmjuke tjenare skall ha äran infinna sig.»
Den lilla brevlappen sändes genast till fru Sundler, och för andra gången började Charlotte berätta sina öden för prosten och prostinnan, men hon blev på nytt avbruten. Det kom bud från hennes syster, doktorinnan Romelius, att Charlotte skulle komma till henne. Hon hade på förmiddagen fått en häftig blodstörtning.
»Det händer då intet annat än olyckor nuförtiden», sade prostinnan. »Hon har naturligtvis lungsot. Det har hon sett ut för länge. Naturligtvis måste du gå till henne, mitt lilla hjärteräss. Måtte det bara inte bli för mycket för dig!»
»Visst inte, visst inte», sade Charlotte, som skyndsamt gjorde sig i ordning att gå fram till kyrkbyn för andra gången denna dag.
Hon fann systern sittande i sitt förmak i en länstol med ett högt ryggstöd och med alla barnen omkring sig. Två av dem stodo och lutade sig mot henne, två sutto på en pall vid hennes fötter, de två minsta lågo och kravlade på golvet. Dessa hade ingen aning om sjukdom och fara, men de fyra, som voro till något förstånd komna, voro ängsliga och upprörda. Det såg ut, som om de skulle ha slagit en ring omkring modern för att vakta henne mot ett nytt anfall.
Ingen av dem rörde sig, då Charlotte kom in. Den äldste pojken gjorde en varnande åtbörd.
