»Mamma får inte röra sig och inte tala», viskade han.
Det var ingen fara för att Charlotte skulle locka den sjuka att tala. Något klämde till om strupen på henne i samma ögonblick, som hon kom in i rummet. Hon kämpade för att få luft och slippa gråta.
Doktorinnans förmak var ett litet, kalt rum, där hon hade stående en björkmöbel, som hon hade ärvt från hemmet. Den bestod av en soffa, ett divansbord, två länstolar, två små fönsterbord och sex mindre stolar. Allt detta var vackra, gammaldags saker, men som ingenting mer fanns i rummet, varken en mattbit på golvet eller en blomkruka i fönstret, hade det alltid förefallit Charlotte ytterligt tråkigt. Vid sina besök hos systern hade hon pinats av att sitta där, men det hade inte hjälpt henne. Systern hade aldrig släppt in henne i något av de andra rummen. Charlotte misstänkte, att Marie-Louise hade det mycket fattigt och tarvligt inne i våningen och att det var fördenskull, som hon inte fick komma längre.
Läkare brukade annars vara välbärgat folk, men Romelius, som jämt satt och drack på gästgivargården, förtjänade väl så gott som ingenting och lät hustru och barn leva i nöd och försakelse. Det var lätt att förstå, att doktorinnan, som älskade sin man och inte ville, att systern skulle klandra honom, hade hållit denna på ett visst avstånd och
