inte tillåtit henne att få en förtrolig inblick i förhållandena.
Nu, då Charlotte såg, att doktorinnan, så sjuk och eländig, som hon var, ändå tog emot henne i förmaket, blev hon mycket rörd. Det var för mannens skull. Hon tänkte alltjämt på att skydda honom.
Charlotte gick fram till systern och kysste henne på pannan.
»Ack, Marie-Louise, Marie-Louise!» viskade hon.
Doktorinnan såg upp till henne med ett svagt småleende. Därefter böjde hon huvudet ner mot den vaktande barnskaran och såg sedan åter upp mot Charlotte.
»Ja visst, ja visst», sade Charlotte, som förstod henne.
»Hör nu, barn», fortsatte hon med en så rask och bestämd ton, att hon inte visste var hon tog den ifrån, »prostinnan Forsius skickade några bakelser till er. Jag har dem ute i förstugan i min pirat. Kom bara med, så skall ni få se!»
Hon lockade dem med sig ur rummet, delade ut bakelserna och skickade därpå barnen ner i trädgårdstäppan för att leka.
Då Charlotte kom tillbaka in till systern, satte hon sig på pallen vid hennes fötter, tog hennes hårda, arbetsnötta händer mellan sina och lade dem mot sin kind.
»Seså, min vän, nu är de ute. Säg nu vad du vill mig!»
