bruket och från kyrkbyn utan också från andra håll hade folk kommit tillstädes.
Charlotte ville just fråga om Karl-Artur hade varit lika vältalig, som han brukade, men de båda tjänsteflickorna voro så ivriga att få berätta vad de hade hört, att de togo ordet ur munnen på henne.
»Och doktor Ekenstedt talade nästan hela tiden om fröken Charlotte», sade husjungfrun. »Han sa, att han och alla människor hade gjort fröken orätt. Fröken hade inte alls varit bakslug eller falsk. Han ville, att hela menigheten skulle få reda på dä.»
»Han talade om vad fröken hade sagt och vad han hade sagt, då, när ni kom i gräl», sade köksan. »Han ville, att vi skulle förstå hur allt hade gått te. Men ja tyckte inte, att dä va riktigt rätt gjort åv honom. Dä satt ett par pojkar framför mej å di skrattade, så att di låg dubbla.»
»Dä va förstås flere, som skrattade och hade roligt», sade husjungfrun, »men dä va bara såna, som inte har någe förstånd. Alla di annre tyckte allt, att dä va vackert. Och te sist sa han, att vi skulle förena oss och be en bön för fröken Charlotte. För nu skulle fröken gå en farlig väg, sa han. Fröken skulle bli gift mä en rik man. Och så påminde han oss om Jesu ord om hur svårt dä ä för de rika att komma in i himmelriket... Men vart tar fröken vägen?»
