Charlotte hade skyndat ifrån dem utan ett ord. Hon ilade som en förföljd fram mot huset, genom förstugan, uppför trappan, in på sitt rum. Där kastade hon av sig kläderna utan att göra något försök att tända ljus och låg sedan orörlig och stirrade ut i mörkret.
»Nu är det gjort», mumlade hon. »Karl-Artur har dödat kärleken.»
Det hade inte lyckats honom förut. Han hade sårat den, föraktat den, försmått den, förtalat den, men den hade ändå levat. Den hade inte haft så mycket som en vänlig blick att fröjda sig åt, men den hade ända hållit sig vid liv.
Men nu efter detta måste den dö.
Hon frågade sig själv varför detta, som han nu hade gjort, var svårare att uthärda än något annat. Hon kunde inte förklara det för sig, men hon visste, att det var så.
Karl-Artur hade säkert menat riktigt väl. Han hade velat upprätta hennes heder. Han hade talat, ledd av sitt samvete. Men han hade i alla fall gett hennes kärlek dödsstöten.
Hon kände sig så fattig. Tänk, ingen att drömma om, ingen att längta efter! Om hon läste något vackert, så skulle inte hjälten alldeles av sig självt ta hans drag. Om hon hörde musik, som glödde av kärlekslängtan, så skulle hon ingenting förstå av den, därför att den inte kunde finna någon genklang inom henne.
Skulle hon se något vackert hos blommor eller
