Den vita grinden stod i dag öppen och likaså förstudörrarna. Alla rullgardiner för den övre fönsterraden, som hade varit nerfällda i flera veckor, voro uppdragna, så att solskenet fick tränga in i rummen och bleka ur färgen på mattor och överdrag så mycket det förmådde. Men förändringen bestod inte bara i detta. Det låg en särskild glöd över blommorna, fåglarna kvittrade med en alldeles särskild munterhet.
Inte bara den nätta husjungfrun utan även prosten och prostinnan stodo på förstubron för att ta emot. Båda två omfamnade Schagerström, kysste honom på kinden, klappade om honom och kallade honom vid hans förnamn utan alla ceremonier. De behandlade honom som en son. Schagerström, som hade genomvakat sin natt under ångestfull kamp för att finna den rätta vägen, erfor en lättnad i sinnet, lika tydlig, som om en dålig tand helt plötsligt hade upphört att värka.
Man förde honom till prostens inre rum, där Charlotte tog emot honom. Hon var klädd i en skiftande, ljus sidenklänning och tog sig förtjusande ut. Dräkten föreföll visserligen en smula omodern. Man kunde misstänka, att Charlotte inte hade ägt någon passande klänning och att prostinnan hade letat fram denna ur någon av de stora kistorna uppe på prostgårdsvinden. Den var kort nertill, mycket urringad upptill och var sydd så, som om människan skulle ha sin midja uppe vid armhålorna, men den passade för ett sådant
