»Det var ’det onda inflytandet’, som du skrev om», fortfor Charlotte. »Det onda inflytandet nöjde sig inte med mindre, än att jag blev gift och avlägsnad ur prostgården. Och allt måste ske ofördröjligen. Det gavs ingen förskoning.»
Schagerström fäste sig vid uttrycket förskoning. Han antog, att det betydde, att Charlotte led outsägliga kval nu, då hon måste räcka honom sin hand.
»Min nådiga fröken, jag beklagar på det...»
Charlotte avbröt honom.
»Jag heter Charlotte», sade hon med en liten nigning. »Och jag tänker säga Henrik.»
Schagerström bugade sig till tack för detta meddelande.
»Jag tänker säga Henrik», återtog Charlotte med en liten darrning på rösten. »Jag förstår, att din döda hustru kallade dig för Gustav. Jag vill låta henne behålla det namnet för sig. Man skall inte ta ifrån de döda det, som är deras.»
Schagerström blev ytterligt förvånad. Han tyckte, att detta yttrande innebar, att Charlotte inte mer kände samma avsky för honom, som då de träffades sista gången i Örebro. Han blev återigen omstämd. Ifall inte misstroende och ödmjukhet hade blivit hans andra natur, skulle han ha känt sig fullkomligt lycklig.
Charlotte frågade honom om han ville låta sig nöja med att vigseln försiggick i prostens yttre
