inte kunde vara annat än spel. »Hon gör det för de gamla människornas skull», tänkte han. »Det är omöjligt, att hon kan intressera sig för sådana här saker, som hon inte alls förstår. Hon vill, att prosten och prostinnan skall tro, att hon är kär i mig. Det är alltsammans.»
Denna förklaringsgrund föreföll honom emellertid bättre och mer tilltalande än den förra. Det gjorde honom gott att se hur fästad hans hustru var vid dessa präktiga gamla människor.
Mot slutet av måltiden bredde sig dock dysterhet över sinnena. Det var omöjligt för de gamla i prostgården att låta bli att tänka på att Charlotte skulle lämna dem om några ögonblick. Charlotte, denna gnistrande varelse med sina dumma streck, med sina tokerier, med sin rappa tunga, med sin häftighet, Charlotte, som de så ofta hade måst ogilla, Charlotte, som de för hennes kärleksfullhets skull hade måst förlåta allting, hon skulle inte mer finnas i deras hus. Vad livet skulle bli tomt och intresselöst!
»Det är ändå väl, att du kommer igen i morgon och packar ihop dina tillhörigheter», sade prostinnan.
Schagerström förstod, att de sökte trösta sig med att Charlotte inte skulle flytta långt bort, att de skulle få se henne alltibland, men ändå tyckte han sig förmärka hur de liksom sjönko ihop, hur deras ryggar böjdes och ansiktena fårades. Från och med denna dag fanns ingen, som kunde hålla ålderdomen borta ifrån dem.
