enepåkar och spöknippen in på skäret. Därefter avlägsnade han sig med snabba årtag från den förfärliga platsen.»
»Min ärade bror...», började prosten, men ryttmästarn var ståndaktig.
»Mycket långt rodde han dock inte, innan han vilade på årorna för att få se om något märkligt nu skulle hända. Och han behövde inte vänta förgäves. Ty med ens steg skummet skyhögt över skäret, larmet blev som dundret vid ett fältslag, och gruvliga jämmerrop ljöd ut över havet. Detta fortgick en stund, men med avtagande häftighet, och slutligen upphörde vågorna alldeles att gå till storms mot Gathenhielms grav. Den låg där snart lika stilla och lugn som varje annat skär. Drängen lyftade då årorna för att bege sig på hemfärd, men i detsamma tillropades han av en dånande och triumferande stämma: ’Gå till Gata i Onsala och hälsa hustru min, att Lasse Gathenhielm han segrar över sina fiender både som död och som levande!’»
Prosten hade suttit och lyssnat med böjt huvud. Nu då historien var slut, höjde han ansiktet och såg frågande på ryttmästarn.
»Då informatorn berättade detta sista», sade ryttmästarn, »kunde jag väl märka, att mina söner kände medkänsla med den skurken Gathenhielm och tyckte om att höra talas om hans övermod. Därför anmärkte jag, att denna historia syntes mig vara väl ihopsatt, men att den knappast kunde vara
